Sorg, igen

"En olycka kommer sällan ensam", brukar man ju säga och just nu så känns det helt korrekt. När man för andra lördagen i rad blir väckt av att telefonen ringer och någon ger en ett tragiskt besked då börjar man undra vad det är som pågår. Hur kan det vara möjligt att två fredagar på rad mista någon man känner. Först en elev som blir knivskuren till döds och sedan en kollega som dör i en bilolycka. Det ofattbara har hänt och man måste på något sätt ta sig vidare.


Jag har under de senaste dagarna insett att livet är väldigt skört, att man ska försöka stanna upp och njuta av dagen och vara tacksam för det lilla. Man ska inte skiljas som ovänner eller somna och vara arg på varandra. Man vet hur denna minut är men inte nästa. Det gäller att komma ihåg att säga till dem man bryr sig om att man tycker om dem, att man saknar dem när de inte är i närheten och att man bryr sig. Vi gör nog det för sällan för vi tar varandra för givet. Ibland retar jag mig på småsaker som egentligen inte har någon betydelse alls. Jag måste sluta upp med det. Jag vill ju leva mitt liv glad och nöjd. Inte sur och missnöjd. Självklart får man vara arg ibland, men man får se till att reda ut det.


Jag lyssnade på hög musik igår och tänkte att vilken tur att vi har musik. Vad skulle vi göra annars? Musik kan vara så tröstande och få en att fundera på andra saker när livet känns tungt. Då återkommer jag till ABBA igen:

Thank you for the music, the songs Im singing

Thanks for all the joy they're bringing

Who can live without it, I ask in all honesty

What would life be?

Without a song or a dance what are we?

So I say thank you for the music

For giving it to me

I morgon ska jag på begravning. Det är med blandade känslor jag går dit. Det känns sorgligt och tungt samtidigt som jag vill vara med och vara en del av detta avsked. Jag tror att jag kommer att känna mig nöjd efteråt, att jag deltog men just nu är jag lite nervös. Behöver nog lite sömn nu för att orka. Glöm inte vad Horatius skrev: Carpe diem - seize the day