Täby galopp

Har spenderat en hel dag på Täby galopp! Inte för att titta på hästar som springer det fortaste de kan utan för att sälja gammalt skräp från källaren. Varje lördag och söndag under sommaren är det bakluckeloppis på Täby galopp. Då är det bara att stuva bilen full med saker och åka dit. För 100:- får man en plats på en stor parkering och sedan är det bara att börja sälja.

I dag var det ca 80 grader varm och väldigt lite köpare men desto fler säljare. Vi svettades och log under fem timmar och åkte hem med en nästan lika full bil men 900:- rikare. Många roliga, spännande och kufiska människor mötte vi. Ibland undrar man om man kommer ifrån samma planet men det är otroligt lärorik att se så många olika stilar, olika sätt och olika kroppshyddor. Vi träffade solstingsmannen, leopardkvinnan, spanjoren i hatt, fisfina damen från djursholm mfl. Det var kul och vi försöker nog en gång till när det inte är fullt så varmt.

I morgon blir det västkusten! Härligt! Hoppas vädret håller i sig för vi ska bara sola, bada, läsa och äta gott! Det är väl det som kallas riktig semester!

Viktiga personer

Tänk att vissa personer i ens liv kan man "tappa" bort. Man växer ifrån varandra, får olika intressen, får familj och sen helt plötsligt en dag ,15 år senare, kommer man på att man saknar dem. Hur ska man då "hitta" dem igen?

Under veckan har jag lunchat med två personer som under min tonårstid betydde mycket för mig. Sedan har vi inte träffats på säkert 15 år och nu har vi setts igen. Det konstiga var att allt var som vanligt. Vi pratade på som om vi aldrig hade varit åtskillda. Samma gamla vanliga tugg och skratt. Va härligt det va! Det var då jag insåg hur mycket jag saknat dem och hur mycket de har betytt för mig. Som en extra bror och syster.... storasyster och lillebror från Italien. Det är inte alla som har ett par extra syskon. Nu har vi bestämt att vi ska ses lite oftare, det behöver ju inte gå 15 år.

Hittills har det varit en bra vecka, men bilen låter konstigt. Vad vill den? Ska den se till att falla i bitar nu när jag ska bila till västkusten? Vore ju typiskt, och dyrt blir det också. Suck! Hoppas den mår bättre i morgon.

Landet

Efter några dagar på landet känns livet lite lättare. Tystnaden och närheten till naturen gör underverk. Ingen tv och ingen dator, bara böcker. Härligt! Fast jag måste erkänna att det är i små doser jag behöver detta. Efter några dagar börjar det krypa i kroppen och jag behöver lite tv, data, ljud från grannar och asfalt för att må bra. Jag är ju uppväxt i lägenhet och i stan så för mycket lantluft gör mig vilse i pannkakan.

En kompis till mig, som är uppväxt i en liten by utanför Umeå som heter Renbärsvattnet, frågade mig en gång vilket jag skulle föredra: Att gå ensam mitt i natten i en djup skog eller att gå ensam mitt i natten på Sergelstorg i Sthlm. Jag svarade utan att tveka Sergelstorg. Hon kunde inte förstå mig för hon skulle ju föredra skogen. Och egentligen så är nog skogen ett tryggare ställe. Det är ju inte troligt att man möter en våldsam person mitt i en djup skog men på Sergelstorg lär det ju finnas en del...eller?

Ser just nu på en otroligt bra film, en favorit och här kan man snacka om våld: American History X. Varje gång jag ser den hittar jag något nytt att fundera över. Man skulle kunna diskutera mycket i denna film. Den är så snyggt filmad och Edward Norton är fantastiskt som skådespelare. Symboliken, de svart/vita scenerna och musiken. Man kan inte förbli oberörd av den och den borde visas oftare. Har du inte sett den se till att göra det.

I jobbiga situationer är vi alla lika

Att delta i en begravning som är annorlunda än det man är van vid innebär en viss nervositet. Jag sveptes in i en stämning och en miljö som kändes lite sagolik. Mässanden, hymner, rökelse och predikningar på ett främmande språk. Sorgen, som visade sig vara likadan som den jag är van vid, fick mig att känna mig delaktig och närmare dessa människor än någonsin. Vi bor i samma stad men vet så lite om varandras kultur och traditioner - skrämmande. Vi borde dela med oss till varandra och delge varandra. Jag önskar att jag, under lite andra förhållanden, ska få delta vid flera främmande traditioner.

Det blev som jag trodde, jag är nöjd med att jag deltog och vill tacka de närmast anhöriga för att jag fick möjlighet att dela denna svåra stund med dem. Vila i frid lilla Norba.

Sorg, igen

"En olycka kommer sällan ensam", brukar man ju säga och just nu så känns det helt korrekt. När man för andra lördagen i rad blir väckt av att telefonen ringer och någon ger en ett tragiskt besked då börjar man undra vad det är som pågår. Hur kan det vara möjligt att två fredagar på rad mista någon man känner. Först en elev som blir knivskuren till döds och sedan en kollega som dör i en bilolycka. Det ofattbara har hänt och man måste på något sätt ta sig vidare.


Jag har under de senaste dagarna insett att livet är väldigt skört, att man ska försöka stanna upp och njuta av dagen och vara tacksam för det lilla. Man ska inte skiljas som ovänner eller somna och vara arg på varandra. Man vet hur denna minut är men inte nästa. Det gäller att komma ihåg att säga till dem man bryr sig om att man tycker om dem, att man saknar dem när de inte är i närheten och att man bryr sig. Vi gör nog det för sällan för vi tar varandra för givet. Ibland retar jag mig på småsaker som egentligen inte har någon betydelse alls. Jag måste sluta upp med det. Jag vill ju leva mitt liv glad och nöjd. Inte sur och missnöjd. Självklart får man vara arg ibland, men man får se till att reda ut det.


Jag lyssnade på hög musik igår och tänkte att vilken tur att vi har musik. Vad skulle vi göra annars? Musik kan vara så tröstande och få en att fundera på andra saker när livet känns tungt. Då återkommer jag till ABBA igen:

Thank you for the music, the songs Im singing

Thanks for all the joy they're bringing

Who can live without it, I ask in all honesty

What would life be?

Without a song or a dance what are we?

So I say thank you for the music

For giving it to me

I morgon ska jag på begravning. Det är med blandade känslor jag går dit. Det känns sorgligt och tungt samtidigt som jag vill vara med och vara en del av detta avsked. Jag tror att jag kommer att känna mig nöjd efteråt, att jag deltog men just nu är jag lite nervös. Behöver nog lite sömn nu för att orka. Glöm inte vad Horatius skrev: Carpe diem - seize the day

Mamma Mia!

Jag säger bara en sak: Gå och se filmen Mamma Mia nu genast!! Jag måste erkänna att jag var en aning skeptisk inför att de skulle filmatisera musikalen. Musikalen har jag sett två gånger och verkligen älskat men att filma den? Nej det trodde jag inte på och med Meryl Streep i huvudrollen. Hon är visserligen en av mina favoriter men i en musikal? Nu har hon dock bevisat att hon både kan sjunga, dansa, vara rolig och att hon är makalöst vig trots sin ålder. Vilken kvinna! Hon gör att jag känner att jag måste ta tag i mitt liv och se till att få nåt gjort. Jag är ju bara 45 så jag borde väl ha tid på mig, eller?



Filmen är i alla fall otroligt bra. Man blir glad av den och nu vill jag flytta till en grekisk ö och öppna ett pensionat där. Gärna ha tre vackra älskare också som ser ut som Stellan Skarsgård, Pierce Brosnan och Colin Firth. Åh va härligt! Sen ska jag dansa och sjunga med ortsbefolkningen så fort jag får en minut över, skriva på den där boken som jag redan nämnt och bara vara. Romantiskt? Nej det är bara förnamnet. Det är så härligt att få vara så romantisk ibland och att få fantisera och drömma sig bort en stund. Mer sånt i mitt liv tack! Drömmar och romantik!

ps. kolla trailern på www.sf.se

Tallin

Är man dum om man säger att modet i Tallin inte riktigt hängt med? Vad är det som gör att de gamla öststaterna har en gemensam stil som jag helt enkelt får rysningar av? Billigt, guldigt och plastigt. Till och med Lindex hade ett annat, fulare sortiment. Men Tallins gamla stad slår Stockholms med hästlängder! Va vackert, vilka hus och vilken atmosfär. Det är nog här man ska hyra in sig på ett hotellrum och skriva en bok. Vilken inspiration jag skulle få.


Undrar vad jag skulle skriva för bok? Vilken genre och vilket syfte skulle boken ha? Vem skulle få vara huvudperson och var skulle handlingen utspela sig? Det vore ju lättast att skriva utifrån sina egna erfarenheter, men hur kul och spännande har ens liv varit på en skala? Fast visst har det hänt en del på 45 år. Både roliga och sorgliga saker. Att få barn är ju något otroligt roligt men också skrämmande. Det roligaste just nu är att jag faktiskt har en liten flirt på gång. Det sorgligaste är att en av mina elever har blivit mördad! 16 år och offer för det meningslösa våldet. Det låter så otroligt att man skulle kunna tro att jag jobbar på en skola i New York, Bagdad eller Jerusalem. Men nej det gör jag inte. Jag jobbar här, i Sverige.



Hur går man vidare efter något sådant? Som familj, som släkt, som vänner, som skola och som klass? Vad ska man säga på den första lektionen efter sommarlovet? Jag ska gå på begravningen och det känns både fint och lite oroligt. Det kommer att bli mycket folk och många elever som mår dåligt. Hur kommer jag att må?



Det konstigaste är väl ändå att världen fortsätter snurra. För några blir den aldrig mer densamma, men för de allra flesta på jordens yta är allt som vanligt. Det, som för alla berörda, är en stor tragedi, är endast en notis i tidningen, om ens det, för andra. W. H. Auden skrev en gång en vacker och sorglig dikt när han mist någon närstående. Här följer första och sista versen:

Stop all the clocks, cut off the telephone,

Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum

Bring out the coffin, let the mourners come

/.../

The stars are not wanted now: put out every one

Pack up the moon and dismantle the sun;

Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.

Sorg

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer ...

Varför sker vissa saker? Finns det en mening med allt? Ibland förstår jag inte. När en ung människa berövas sitt liv, vad ska man då tro på?

Vila i frid min vän. /Fröken

Tallin

Jaha det blev Tallin och inte Gävle. Ska bli kul att åka med alla tre barnen. Det är ju inte så ofta nu för tiden som alla tre vill och kan följa med. Hoppas inte att det stormar bara. Då blir man väl sjuk...

Efter min shoppingdag i Skärholmen har jag funderat mycket över det här med ålder. Är vi svenskar väldigt ålderfixerade eller är det ett i-lands problem? I många andra länder och kulturer umgås man mycket mer över åldersgränserna och det är inte något konstigt med det. Vi svenskar har dock vissa problem med detta och som medelålders går jag helst inte på en krog med åldersgräns 18. (De som är 18 är nog väldigt tacksamma för detta! ) Varför är det så? Likandant är det på modefronten. Var ska jag som är 45 handla mina kläder? Jag vill ju inte se ut som jag är 18 men inte heller som en kärring. Jag är ganska modeintresserad och vill gärna vara "inne". Jag tycker dock att Lindex har gjort en ansiktslyftning under senare år och där kan jag hitta kläder som både är trendiga och ej för tonåriga. Tack Lindex! Ni har förstått att medelålders kvinnor är en stark köpgrupp samt en modeintresserad sådan.

Vilket förfärligt ord medelålders är. Det låter som en sjukdom, som något man blivit drabbad av och som man inte kan bli frisk ifrån. Jag är en medelålders, ensamstående trebarnsmamma!! Men hur låter det? Det är ju så att man får lust att gå och hänga sig direkt. Vem vill ha en sådan? Hur ska man hitta nån ny när man har dessa epitet? Man vill se ut som 30, vara vältränad, intellektuell, modeintresserad, pigg och ute efter lite äventyr. Vem orkar det vid 45, med tre barn, heltidjobb och ständigt ont om pengar? Nä nu hamnar jag i bitterfittans land och här vill jag ju inte stanna! Nya friska tag och redo för ett nytt äventyr i morgon. Vem vet vem som ringer då? Drömprinsen maybe?

Tracie Taylor Photography

Försäkringskassan och vägverket

Om jag slapp skulle jag aldrig ha med försäkringskassan att göra. Det måste vara Sveriges långsammaste, krångligaste och mest byråkratiska instans. Vem bestämmer på försäkringskassan? Vem är högste chefen? Den stackarn har ju totalt misslyckats! Byt jobb!



När man hamnar i försäkringskassans klor kan ens ärende passera ca 5 personer på bara ett par månader och varje gång de kontaktar en får man lov att dra samma historia. Det som från början var ett misstag från försäkringskassans sida har snabbt utvecklat sig till en häxjakt utan like. Helt plötsligt är det mitt fel och jag är skyldigt dem 7600:- trots att det är de som har gjort fel!! När jag sedan ringer och påpekar detta svarar, den som just då råkar vara handläggare:

- Ja, det är vårt fel men nu har man beslutat detta så då måste du överklaga och be att man omprövar sitt beslut!

-Va? Men jag har ju inte gjort nåt, varför måste jag överklaga då?

-Ja annars får du ju lov att betala 7600:-.

Då vill jag bara skrika och slänga på luren, men det gör jag ju inte. Jag skriver mitt brev och väntar nu snällt på nästa beslut.



Tur att det är sommar och att jag är på sommarlov!! Vilken lyx det är att ha flera veckor av bara ledigt. Slöa, sola, eventuellt bada (om det är tillräckligt varmt förstås) och äta massa god mat. Kanske ta en tripp någonstans, vem vet. Just nu verkar det vara Tallin eller Gävle som är på tapeten. Tallin för att det verkar mysigt och billigt där och det är trevligt med en kryssning. Gävle för att det verkar vara enda stället i hela Sverige som har tider för teoriprovet till körkortet. Sonen ska göra detta prov och det finns inga lediga tider i närheten. Hur kan det bli så? Vet de inte ungefär hur många som under sommarmånaderna vill göra detta prov? Varje år läser man ju i tidningarna hur svårt det är att få tid. Det kan ju inte komma som en överrraskning för vägverket, eller? Tydligen får man bara skriva på förmiddagarna, fram till 11. Varför? Tror de att man fuskar mer på em? Eller har de personalbrist? Man gör ju provet via nätet så det kan ju inte krävas så mycket personal. Det räcker väl med en, eller? Ibland så förstår jag inte varför vissa saker ska vara så krångliga. Men, men byråkrati och statliga bolag. Känns som jag är tillbaka där jag började dagens inlägg och då är det väl dags att sluta.

Fia - du fattas mig!

Att börja dagen med några timmars shopping, lägga in ett pass med två små bebisar mitt på dagen och avsluta med en middag med tre goda tjejkompisar - kan det bli bättre?



Shoppingen gick dåligt, beroende på hur man ser det. Gjorde bara av med 99:- på tre par trosor. Tråkigt men bra för plånboken. Provade ett antal jeans men antingen var de för ungdomliga, för slitna eller så hade dem för låg midja. Det hjälpte inte att den androgyna expediten på "Monky" tyckte att dem satt såååå snyggt, magen hängde över den låga midjan. Trist för dem satt snyggt över rumpan men men. Det blev inga jeans.



Nästa anhalt för dagen var bebisbesöket. I familjen finns tre underbara barn men det är bara två som är bebisar. Två små killar som är tvillingar! Mina favoriter trots att de spyr, skriker och sover mest hela tiden. Jag vyssade, drog vagnen, pratade bebisspråk och var allmänt duttig i flera timmar. Luktade sur mjölk när jag stack hem men vad gör väl det. Det enda som inte känns bra är att jag har detta privilegium, att träffa dessa barn, medan den som borde få göra detta inte har denna möjlighet!! Fan va orättvist. Vi skulle ju ha gjort hela dan ihop! Miss you so much!



Nu återstod bara middag i glada vänners lag. Blev som vanligt väldigt roligt och trevligt. Massa skitsnack om allt från killar, barn, mammor och hundralappar. Skönt att få ventilera ibland. Nu kan man sova gott och invänta ännu en spännande dag. Undrar vad som händer i morgon?

Honoré de Balzac

Tänk att en man, född 1799, död 1850 skrev nåt så klok som jag, kvinna på 2000-talet, vill använda mig av: En verklig mor har aldrig ledigt! Hur visste han det?



Det spelar nog ingen roll hur gamla ens barn blir, man är aldrig ledig. För även om de inte är i närheten fysiskt så är de ju alltid närvarande, i mina tankar. Man oroar sig, glädjs, undrar och vill alltid finnas till hands. Mitt liv skulle vara väldigt tråkigt utan dem. Vad skulle jag då fundera på och vad skulle all min tid gå till? Tänk vad mycket jag har varit med om och lärt mig bara tack vare mina barn och deras intressen. Alla människor jag lärt känna. Wow vilket inflytande de har på mitt liv. Det är ju bara att hoppas att mitt inflytande på deras liv är lika bra och givande.



Sonen äter just nu en tonfisksallad, han är alltid hungrig. Det är inte från mitt inflytande men tonfisksalladen är dock min så det var ju givande!



I morgon blir det shopping i Skärholmen med äldsta dottern. Skönt när hon är med då får man lite smakråd från någon som ärligt kan säga: Neej du är för gammal för den där tröjan! Den passar inte!