Mellandagarna

Jaha, man grejade julen i år också. Hann bli klar med allt även om det där med julgran höll på att skita sig!
23:e, klockan är 17:30, det enda som saknas nu är julgran! Full fart mot Plantagen - här finns bara lyxgranar kvar för 499:-! Nej vi letar vidare, inga granar kvar vid Lindboms, full fart mot Willys. Här har de redan stängt granförsäljningen! Men, men......de har satt upp en liten lapp som säger: God jul! Om det fortfarande finns någon gran kvar innanför grinden så varsågod att ta den! Vi spanar in innanför stängslet, ser tomt ut men är det inte nåt där längst in....jo en gran finns kvar. Vi går in och mycket riktigt, en hög, lite risig gran står ensam lutade mot väggen. Jaha, vi tar den väl, stackarn helt övergiven...konkar den till bilen, men hur i hela friden ska den få plats i bilen? Den är ju säkert över två meter hög, ingen såg i sikte, vi får helt enkelt bryta av toppen. Hem i full fart, ut med granen på balkongen och på med kulor och ljus och....ja inte så tokigt.
Vi fick en gran till slut och nu kunde vi luta oss tillbaka och invänta julafton!

Julafton förflöt i ett behagligt lugn. Minstingen i släkten blev tyvärr sjuk och han hängde mer och mer och orkade med nöd och näppe vara vaken när tomten kom. Vi avverkade besök hos barnens farfar, besök på kyrkogården och sist men inte minst mormor. Här såg vi på Kalle Anka (och jag sov mig igenom den timmen som vanligt) och sedan famlijens absoluta favorit: Karl-Bertil Jonssons julafton!

Tage Danielssons underbara berättarröst och hans genomtänkta berättelse är helt underbar. Här mitt favoritavsnitt:


Mitt i filmen ringde telefonen. Mor svarade.
"Goddag faster Märta! God jul! Vadå . . . handmålad porslinstallrik? . . . Näej vi har inte fått nån porsl . . . vadå? Blomstermotiv? Nejlikor i kruka . . . jag är ledsen faster Märta, men vi har inte . . . jaja gör det faster Märta! Ajö då. God fortsä . . ."
Karl-Bertil satt med hjärtat i halsgropen.
"Faster Mäta har skickat oss en handmålad porslinstallrik, Tyko!"
"Det var ju en herrans nåd att inte det kom fram. Tyst nu, jag ser på TV!"
"Men Tyko, hon slängde på luren i örat på mej! Hon skulle ringa till generaldirektören för postverket."
"Stackars man. Han ser nog också på TV. Håll tyst!"
"Men kära nån", sa mor, "hur kan det bara ha kommit bort? Kan du begripa det, Karl-Bertil, du som jobbar på posten?"
Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Bertil en inre kris. Ljuga för mor på julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!
"Jag tog undan paketet och gav det till en fattig", sa Karl-Bertil.
Far rykte till och slet blicken från TV-rutan.
"Vad sa du att du gjorde sa du?"
"Jag gav fasters porslinstallrik till en fattig."
"Är du inte klok, pojke!"
"Jag har tagit en massa andra paket också från rika människor och givit dem åt fattiga människor."
"Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!" Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister.
"Men far", protesterade Karl-Bertil, "du sa ju själv att du inte ville ha fasters porslinstallrik!"
"Sa och sa! Det var ju min tallrik!

Ja vad ska man säga? Sedan tittar vi ju alltid på Kan du vissla Johanna? En söt historia men vi tittar mest för att huvudrollen spelas av Malins kompis Bob. Han är så söt där!

Ja då var julen slut och nu invänta vi nyåret. Undrar hur det blir?

Panik!

Det är som det ska vara i december; PANIK! Allt ska fixas och allt ska bli klart innan eleverna går på jullov. Har inte ens hunnit skriva här men vad gör det? Denna vecka har varit helt underbar. Skolan har haft ett skimmer över sig som bara kan sammanfattas med SKITKUL! Under denna vecka har följande hänt: (förutom alla vanliga lektioner, möten och samtal) Treornas studenttävlingar har dragit igång! Som ansvarig har jag haft en bra överblick och jag kan bara konstatera att allt blev väldigt lyckat! Eleverna har haft otroligt roligt och de har fått lov att samarbeta på ett nytt sätt vilket bidragit till samhörighet tror jag. De har också fått en annan bild av de andra klasserna, inte bara fokuserat på sin egen. Även lärarna har fått nya bilder av eleverna på skolan. Tack till alla som såg till att tävlingarna funkade och blev så bra! Jag hade inte klarat mig utan alla er!

I onsdags var det dags för årets omgång av pepparkakshusbygget. Temat i år var "Studentflak möter julen". Oj vilka kreativa elever vi har på vår skola!
Jag visar upp en del av slutresultaten här: de som kom etta, två och trea:









Det som eleverna uppskattade mycket var att man kunde muta de tre domarna! När får man på fullaste allvar göra sådant! Vilka metoder de tog till! Oj, oj ni skulle ha sett! Tyvärr så uppskattade inte alla lärare detta tilltag! Va? Hur kan man irritera sig över detta när man som lärare inte ens deltar? Eleverna tyckte det var kul och det är väl ändå det viktigaste, eller? Här kommer ett smakprov på fjäsk för domarna:

Under torsdagen hade vi vår julavslutning och då var det dags för tävling nummer två: Juluppträdanden. Jag imponeras varje år av att alla klasser deltar och har ansträngt sig! Det är så himla kul! Helt makalösa uppträdanden som också resulterade i en etta, två och trea.
En sammanfattning av veckan lyder: Väldigt mycket slit, många sena kvällar på jobbet men det var det värt! Blev stoppad av en förälder på stan i lördags som sa: "Det är inte bara för att ni har bra lärare, trevliga lokaler och rätt program som ni är så populära. Ni bjuder så mycket på er själva och ni hittar på så mycket kul för eleverna som de kommer att minnas hela livet! Och det är detta eleverna pratar med varandra om!" Då känns det härligt och denna mamma ska nu skicka barn nummer två till oss i höst och det är väl det bästa betyg man kan få!

Nu måste jag sätta fart och försöka få lite ordning på julen här hemma. Inte ett enda paket handlat och ingen julmat eller gran. Men, men det löser sig! Jag har ju ledigt på tisdag! Som sagt: PANIK!

1992

Ja det var då det! Jösses! Maya ca 3 månader, Malin ca 7, och jag själv 29. (måste tillägga att det finns nästan inte ett kort på Malin mellan åldern 5-12 då hon inte gör en grimas. Undrar varför? *Fniss* )

Paris på sportlovet

Ungar

Ibland är jag så irriterad på mina barn så jag måste kalla dem för skitungar. Åh jag kokar av ilska och undrar om jag ska slänga ut dem. Får man känna så när man är mamma? Ut med dem på gatan så att jag slipper.

Självklart älskar jag mina barn mer än något på denna jord men det måste väl inte betyda att man måste vara kravlös för det, eller? Jag gör allt som står i min makt för att dem ska ha det bra men det vore väl bra om de gjorde en liten insats själva också eller är det för mycket begärt? Jag ska kanske göra min sons läxor och banka in kunskapen i hans huvud, gärna samtidigt som jag städar lillasysters rum och kör storasyster dit hon vill så att hon inte blir våt i håret. Undrar hur många gånger på en dag som jag tänker på hur jag ska kunna hjälpa mina barn, och undrar hur många gånger per dag de funderar på hur jag mår?



Blir bara så trött ibland men jag har nog själv försatt mig i denna situation så det finns ingen att skylla på. Deras problem blir mina oavsett om det gäller skolan, vänner, killar, tjejer, bortappade grejer eller något allvarligare. Får väl vara glad att alla är friska och mår bra. Behöver ju bara titta på lite bilder av dem så dämpas min ilska




Har just varit i Täljehallen och tittat på SGSF:s årliga juluppvisning. Eftersom jag inte har missat en enda sedan Malin var med första gången så räknade jag ut att det var min tjugonde gång! Wow, det är väl nästan värt en applåd! Två timmars oavbrutet dansande, studsande, hoppande, voltande och allt till hög musik. Nu för tiden är man ju inte så intresserad av första timmen då det mest är små barn på golvet. Fast i år var dessa små barn så ofantligt söta så man bara smälte. Om ni visste hur koncenterad man kan vara om man är kille, tre år och ska hoppa upp på en plint! Den här lilla killen laddade upp något så otroligt medan hans tjejkompisar hoppade så jag trodde nästan att han skulle springa före alla tjejer i kön. När det sedan var hans tur så rusade han i full fart mot plinten för att väl framme vid den tvärstanna och sakta klättra upp! När han väl hoppat ner igen gjorde han ett segervarv runt alla tjejerna med armarna ovanför huvudet som vilket proffs som helst! Kunde inte låta bli att fundera på om han kommer att vara en av mina elever om så där en tretton år! Undrar om han kommer att satsa lika hårt då inför t ex svenska lektionerna? Kul var det i alla fall och när man inser att de "stora" tjejerna (för det är ju tyvärr så att alla killar slutar när de uppnår en ålder av 7) också har varit så små och hur otroligt duktiga de blivit under åren då blir man stolt!