Självklart älskar jag mina barn mer än något på denna jord men det måste väl inte betyda att man måste vara kravlös för det, eller? Jag gör allt som står i min makt för att dem ska ha det bra men det vore väl bra om de gjorde en liten insats själva också eller är det för mycket begärt? Jag ska kanske göra min sons läxor och banka in kunskapen i hans huvud, gärna samtidigt som jag städar lillasysters rum och kör storasyster dit hon vill så att hon inte blir våt i håret. Undrar hur många gånger på en dag som jag tänker på hur jag ska kunna hjälpa mina barn, och undrar hur många gånger per dag de funderar på hur jag mår?
Blir bara så trött ibland men jag har nog själv försatt mig i denna situation så det finns ingen att skylla på. Deras problem blir mina oavsett om det gäller skolan, vänner, killar, tjejer, bortappade grejer eller något allvarligare. Får väl vara glad att alla är friska och mår bra. Behöver ju bara titta på lite bilder av dem så dämpas min ilska
Har just varit i Täljehallen och tittat på SGSF:s årliga juluppvisning. Eftersom jag inte har missat en enda sedan Malin var med första gången så räknade jag ut att det var min tjugonde gång! Wow, det är väl nästan värt en applåd! Två timmars oavbrutet dansande, studsande, hoppande, voltande och allt till hög musik. Nu för tiden är man ju inte så intresserad av första timmen då det mest är små barn på golvet. Fast i år var dessa små barn så ofantligt söta så man bara smälte. Om ni visste hur koncenterad man kan vara om man är kille, tre år och ska hoppa upp på en plint! Den här lilla killen laddade upp något så otroligt medan hans tjejkompisar hoppade så jag trodde nästan att han skulle springa före alla tjejer i kön. När det sedan var hans tur så rusade han i full fart mot plinten för att väl framme vid den tvärstanna och sakta klättra upp! När han väl hoppat ner igen gjorde han ett segervarv runt alla tjejerna med armarna ovanför huvudet som vilket proffs som helst! Kunde inte låta bli att fundera på om han kommer att vara en av mina elever om så där en tretton år! Undrar om han kommer att satsa lika hårt då inför t ex svenska lektionerna? Kul var det i alla fall och när man inser att de "stora" tjejerna (för det är ju tyvärr så att alla killar slutar när de uppnår en ålder av 7) också har varit så små och hur otroligt duktiga de blivit under åren då blir man stolt!
2 kommentarer:
Woaw Anna-Lena!
Va kul! Fina bilder och ungar är alltid ungar. Sen curlar vi olika, med olika mål.
Det handlar ju om att ställa upp, finnas till och stötta men för den skull (helst) inte ta över deras liv. Liven får de sköta själva. Lära sig av med-och motgång. Men visst fan är det svårt!
Nu, söndagsmorgon är vi på väg till årlig "familjegrötfrukost" hos L:s syrra.
L: ska vi ringa och väcka dom (dom=P+C)?
G:nix, sover dom så sover dom.
Är det taskigt?
Nej inte alls. Det är som du säger, man får inte ta över deras liv. Bara finnas där när det behövs. Fast det är svårt...och ibland tycker man ju liksom lite synd om sig själv, eller hur? Jag som jämt ställer upp, vem bryr sig om mig? osv.
Men det är nog så livet är som mamma. Och man är ju otroligt glad att man får uppleva detta med att vara mamma. Det är inte mycket som slår det!
Såg förresten mitt försök att göra en sådan där snygg bildslide som du gjort? Kunde dock inte få till det där med ljudet. Det spelas ju inte?
Skicka en kommentar