Lipsill

I går var jag en riktig lipsill. (vilket konstigt ord..vem kom på det?)

Först såg jag på Masjävlar alldeles för mig själv. Åh den är så tragisk..livet blir så trångt, småttigt och deprimerande. Jag grät över tillfälligheterna i filmen som gör att det blir så sorgligt. Människor som hela tiden ska va så jävla bra och duktiga och egentligen bara är elaka och småaktiga. Tänk om man blir så, eller man kanske redan uppfattas som så? Det skulle ju vara fruktansvärt för det värsta jag vet är småaktighet!

Kvällen fortsatte med en konsert med Amy Winehouse. Henne gillar jag... hes, cool röst och lite jazzinfluerad musik. http://www.youtube.com/watch?v=I6LVGcIC1Tc

Gick en sväng med hunden och sedan var det dags för nästa tårdrypande film: Patrioterna.

Kämpande änkling med sju barn. Krig och elände. Rakryggade män som kämpar mot den onde kaptenen, slavar som kämpar tillsammans med den vite mannen, barn som dör av krigets fasor och en helt underbar, men tragisk kärlekshistroia. Pust, jag var helt slut när filmen var slut. Passade på att gråta lite över att jag satt helt ensam en lördagkväll också så slipper jag gå runt och tycka synd om mig själv idag. För egentligen så är det inte ett dugg synd om mig. Man gör sina val i livet och jag har gjord mina. Känner mig faktiskt väldigt nöjd med de val jag hittills gjort så vad finns det att ömka sig över?

Kul att jag har en ny läsare, tack för din kommentar. Ja, läppstiftet var snyggt! Idag kan jag tycka att det ser väldigt rosa ut men jag minns att jag gillade det. Har alltid varit förtjust i läppstift.