Sonetter

Åh vad glad man blir när man hittar kul sidor på nätet! Idag har jag läst DNs nya sida www.DN.se/bok. Här kan man hitta allt som har med böcker, läsning, poesi, mässor och författare att göra. Det är ju sånt som jag gillar! Och gissa om jag blev glad när jag såg att de hade något som de kallade Sonettmaskin. Här kan man göra en Petrarcasonett själv! (ja, lite hjälp får man ju av maskinen) Här kommer min första:

Hur mycket kan ens intellekt prestera?
Man undrar vad ens hjärna kan förmå
Man lyder snällt, men undrar varför då
Men Varför? verkar ingen acceptera

Nu har man tid att göra mycket mera
Det mål man har i sikte ska man nå
Det är så mycket Tjo! och Hej och hå!
Ens kropp, ens minne ­ allt tycks haverera

Kan någon enda människa förklara!
Man anar ett slags tillvarons komik
Det är ens öde, att man dömts att vara

Man får en filt. Man tuggar på en flik
Man äger varken vilja eller snara
Man diskuterar Nietzsches estetik

Inte så dum va? Fast jag kunde ju inte låta bli att göra en till och den blev, enligt mig, bättre:

Vad snabbt ens liv helt plötsligt kan forcera!
Och inte har man kunnat förutspå
Nu gnuggar man förtvivlat sina grå
Det känns som om man skulle explodera

Man vet att detta inte får fallera
Man skriker så man närapå blir blå
Då nyper någon plötsligt i ens tå
Ens kropp, ens minne ­ allt tycks haverera

Jaha. Minsann. Då var vi alltså klara?
Men allt man kan få fram nu är ett skrik
Man saknar pengar, liksom lust att spara

Man säger: "Visst är jag Bob Dylan-freak!"
Man hävdar att man luffat i Sahara
Nu får man ingen puss. Man får en pik

Ha,ha vilken poet man blev helt plötsligt! Lika djup som Shakespeare himself! Han hade dock en annan rimfrekvens än Petrarca.

Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date:

Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed,
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature’s changing course untrimmed;

But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st,
Nor shall death brag thou wand'rest in his shade,

When in eternal lines to time thou grow'st;
So long as men can breathe, or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.