Drömliv

Har precis börjat läsa en bok som heter Drömliv, Lycklig på riktigt av Kajsa Ingemansson & Karin Nordlander. Om man läser på baksidan så står det att boken handlar om att låta livet bli så mycket mer. Mer än den tillvaro vi har som till vardags ofta upplevs, av oss själva, som torftig och begränsad!

Den är intressant, vill jag lova, och igenkänningsfaktorn är stor. Vad är egentligen lycka? Förväxlar vi lycka med eufori? Är den som har en penthouselägenhet, vacker man och massor av pengar, lycklig?

I ett avsnitt tar författarna upp att vi har svårt att känna tacksamhet. Vi är så vana att leva i ett samhälle som "fokuserar på brister, på det som inte finns, på det som inte är bra.(s. 29) I tex nyheter får vi aldrig veta hur många flygplan som varje dygn landar utan minsta problem utan vi hör enbart nåt om flyplan om de störtar eller kapas. Eller hur ofta skrivs det om att miljontals människor ätit en god middag utan att bli matförgiftade? Nej nyhetsvärdet ligger i det ovanliga, det negativa och det som gått snett. Vi måste träna oss på att se våra liv ur ett nytt perspektiv menar författarna. Att kunna fokusera på det vi har. Den där spontana glädjen som man känner ibland den ska man bevara för den är en av byggstenarna i ett lyckligt liv!

Så nu ska jag fokusera och läsa vidare så får vi se vart det slutar!

Avsluta sommaren 2012

Är på landet och städar bort sommaren och plockar in allt inför vintern. Sommaren 2012 var ingen hit! Kall, regnig och blåsig. Trots det har jag varit mycket på landet, mycket alldeles ensam och det har varit så härligt! Jag är egentligen en väldigt social person som älskar att hänga med på olika saker, att resa och att umgås men ibland behöver jag få tid till reflektion. Tid att fundera över mitt liv, åren som varit och åren framåt. Vilka val jag gjort och komma till freds med alla de valen, även de som nu i efterhand verkar tokiga! Gjort är gjort men ibland måste man ändå få gräma sig lite.

Nu sitter jag ute på landet och njuter av tystnaden! Det blåser en svag bris i trädkronorna och fåglarna kvittrar lite tyst i bakgrunden. Underbart! Ett flygplan flyger förbi och jag känner en längtan efter att ge mig ut i världen igen. Ska ju snart åka till Peking och det blir ett riktigt äventyr!

Släkten

För två helger sedan hade jag besök av min kusin Roland och hans fru Maria. Det var så kul för vi ses allt för sällan. Roland ska säga faster till min mamma. Hans pappa Mojje (egentligen Maurits) var min mammas lillebror! Roland är väldigt lång, precis som sin far. Bilden på Mojje och min mamma är tagen någonstans runt 1950-55!

Fegis?

Jag började ju rida under våren efter ett uppehåll på ca 28 år! Varannan måndag, 17.30-19.00, har jag och två till kvinnor kämpat på i manegen med en fantastiskt ridlärare! Det har varit helt underbart att återerövra den kunskap som satt långt bak i kroppen någonstans!

Jag blev uppringd i lördags av ridklubben och de undrade om jag ville rida varje måndag i höst? Nä, sa jag för jag tycker att det räcker med varannan vecka. Jaha, sa dem men vi har också ändrat tiden och utökat antalet deltagare i gruppen. Nu ska du rida 19.15-20.30 istället.

Jag kände direkt att detta inte kändes bra. Alldeles för sent på kvällen och flera nya ryttare. Jag känner mig fortfarande rätt osäker i sadeln och det har känts så tryggt att vi bara varit tre. Dessutom om jag bara vill rida varannan vecka och de övriga varje vecka, så blir ju de mycket bättre än mig!

Hela eftermiddagen har jag haft ont i magen. Har känt att det hängde ihop med lunchen och den stress jag åt under. Funderade på om jag skulle strunta i ridningen men jag åkte ut till stallet till 19.15. Där möts jag av de andra ryttarna och en ny ridlärare! Magsmärtorna ökar och jag bestämmer mig för att bara titta på när de andra rider.

Nu efteråt funderar jag på om det magonda kom av att jag var nervös över alla nymodigheter på ridningen? Att jag fegade ur? Spelar tydligen ingen roll om man är 50 eller 15, nervositet kan komma över en snabbt. Dessutom ska man komma ihåg att om jag, snart 50, tycker att det är oroande med rubbade cirklar, vad tycker inte då en gymnasieelev? Det tål att tänkas på!

Nu måste jag bestämma mig för hur jag ska göra! Antingen fortsätter jag med att rida och då kan jag ju inte bli nervös inför varje gång eller så lägger jag av!

Att vara mamma åt sin mamma

Maj Fant har skrivit en bok som heter just: Att bli mamma till sin mamma och den handlar om det som inträffar när ens mamma blir dement och inte klarar sig själv och hur påverkad man som barn blir av detta.

Min mamma är inte direkt dement, även om hon mer och mer glömmer bort småsaker såsom vilken tid jag ska komma och hämta henne och vilket av barnbarnen som fyller år osv. Men ibland är det ändå tufft att vara dotter till en mamma på 90 år. Det tuffaste är nog att se att hon inte riktigt orkar, att hon inte riktigt hänger med i diskussionerna och att hon liksom stängs ute. Jag vill ju att hon ska vara med, vara en del men det fungerar inte längre på samma sätt. Jag tar med henne på olika saker men hon blir mest irriterad på mig för att hon inte hör vad jag säger, inte hör vad andra säger och över att ingen vill prata med henne. Hon blir sur för att hon påstår att jag aldrig berättar något för henne trots att jag dagen innan kan ha berättat något. När jag säger att det har jag redan berättat snäser hon och blir sur. Det är tufft att vara till lags men jag inser ju att det inte är någon idé att bråka för det kommer inte att hjälpa. Nästa gång vi ses kommer hon ändå att ha glömt både bråket och skälet till vår osämja.

Igår var vi på kyrkogården och planterade lite höstastrar. Jag såg då att mamma hade målat naglarna i en svagt aprikos färg. -Vad fint, har du målat naglarna, sa jag. Hon tittade på mig och svarade: Ja det var ju grillfest på servicehuset förra veckan och då måste man ju vara snygg! Jag blev så glad över hennes vilja att, trots sina 90 år, vara fin. Åh gud vad jag älskar denna lilla gumma och jag önskar så att hon vore minst 10 år yngre för jag vill ha henne kvar ett bra tag till och dessutom vill jag inte att hon ska försämras. Hon har ju alltid funnits där och vad gör man den dagen hon inte gör det?

Hur ser man ut när man är runt 50?

Denna eviga utseendefixering! Inte är väl jag fixerad vid utseende eller ålder? Eller? 

Ibland när jag ser en bild på någon kändis i min egen ålder så händer det att jag antingen förfasas över hur ung kändisen ser ut eller glädjas åt att det är så man ser ut i MIN ålder! Båda dessa känslor uppstår när jag tittar på bilder på Demi Moore! Visst jag vet att hon är retuscherad men ändå, så snygg!

I dag när jag läste DN kulturdelen så fanns ett reportage om Ellen Mattson som skrivit en bok om Greta Garbo. Jag läste artikel och insåg att jag och författarinnan är lika gamla! 

 VA? Är det så man ser ut om man är runt 50? 

För när jag läste artikeln och tittade på bildern, innan jag såg faktarutan med hennes ålder, så trodde jag att jag läste om en kvinna som var 60+, helt klart! Jag kommer antagligen att reta upp några nu men nog ser Ellen Mattson äldre ut än 50? Gick snabbt in i badrummet och kollade mig i spegeln. Nä inte ser jag ut som 60+, men självklart som runt 50. Mer runt 50 än en retuscherad Demi Moore i alla fall!

Men inte är väl jag utseende- eller åldersfixerad!

Åren går fort eller?

Att fylla 50 år ger upphov till en hel del tankar. 40 var inga problem, nästan som en lättnad! Äntligen 40, då börjar ju livet har jag hört! Men 50! Man vet ju att man levt längre än vad man kommer att göra från och med nu. Om 20 år är jag 70! Oj vad fort tiden går!

När jag funderat lite över detta med att tiden går så fort så tänker jag tvärt om. Vad gjorde jag för 20 år sedan?

• Jag var gift
• Maya var nyfödd
• Martin var 2 år
• Malin var 7 år och skulle precis börja ettan
• Vi bodde på Bergsättravägen i tre rum och kök
• Jag började läsa franska på Komvux efter att inte ha studerat sedan gymnasiet (12 år innan)
• Min pappa levde och var 65 år
• Mamma hade just fyllt 70 år
• Jag arbetade extra på Handskmakarn

Vad har sedan hänt under 20 år?

När jag tänker så här är det nästan skrämmande vad mycket jag har varit med om under de senaste 20 åren! Allt jag gått igenom, allt jag lärt mig, alla resor jag gjort, alla nya människor jag lärt känna, alla nära och kära som lämnat oss, alla olika jobb jag haft, olika bilar, olika lägenheter och för att inte tala om alla olika karlar! Haha! Törs knappt tänka tanken! Men om jag får vara frisk och får vara med om ens hälften av detta under de närmaste 20 åren så tror jag att jag kommer att vara ganska nöjd när jag fyller 70! Och nu är det ju inte 70 jag ska fylla i år utan 50!

Så nu känns det inte lika läskigt längre! 50 here I come!