Att vara mamma åt sin mamma

Maj Fant har skrivit en bok som heter just: Att bli mamma till sin mamma och den handlar om det som inträffar när ens mamma blir dement och inte klarar sig själv och hur påverkad man som barn blir av detta.

Min mamma är inte direkt dement, även om hon mer och mer glömmer bort småsaker såsom vilken tid jag ska komma och hämta henne och vilket av barnbarnen som fyller år osv. Men ibland är det ändå tufft att vara dotter till en mamma på 90 år. Det tuffaste är nog att se att hon inte riktigt orkar, att hon inte riktigt hänger med i diskussionerna och att hon liksom stängs ute. Jag vill ju att hon ska vara med, vara en del men det fungerar inte längre på samma sätt. Jag tar med henne på olika saker men hon blir mest irriterad på mig för att hon inte hör vad jag säger, inte hör vad andra säger och över att ingen vill prata med henne. Hon blir sur för att hon påstår att jag aldrig berättar något för henne trots att jag dagen innan kan ha berättat något. När jag säger att det har jag redan berättat snäser hon och blir sur. Det är tufft att vara till lags men jag inser ju att det inte är någon idé att bråka för det kommer inte att hjälpa. Nästa gång vi ses kommer hon ändå att ha glömt både bråket och skälet till vår osämja.

Igår var vi på kyrkogården och planterade lite höstastrar. Jag såg då att mamma hade målat naglarna i en svagt aprikos färg. -Vad fint, har du målat naglarna, sa jag. Hon tittade på mig och svarade: Ja det var ju grillfest på servicehuset förra veckan och då måste man ju vara snygg! Jag blev så glad över hennes vilja att, trots sina 90 år, vara fin. Åh gud vad jag älskar denna lilla gumma och jag önskar så att hon vore minst 10 år yngre för jag vill ha henne kvar ett bra tag till och dessutom vill jag inte att hon ska försämras. Hon har ju alltid funnits där och vad gör man den dagen hon inte gör det?