Mamma ringer vid 11 och har jätteont i vänster ben som är svullet. Ringer vårdcentralen men de har ingen tid idag så vi åker till akuten. Och ni vet hur det är där....man får vänta en stund.
Hinner funder på rätt mycket där jag sitter. Av någon anledning tänker jag på min balkong. Det är så att så fort det regnar så samlas det vatten på min balkong och vattnet rinner inte av. Det blir fula fläckar på golvet och i vintras frös vattnet till is. Inte för att det gör mig så mycket men jag funderar på hur golvet kommer att se ut om några år. Klarar betong av att det ligger vatten på det ganska ofta i långa perioder? Ja vad vet jag, men när vi hade slutbesiktning så tog jag upp detta.
-Inte bra, sa besiktningmannen. Jag skickar någon från Skanska som får greja detta.
Två månader senare kommer det några bygggubbar. De häller ut en hink vatten på balkongen sedan går de iväg i två timmar för att återkomma och kolla läget. Nu är det nästan inget vatten kvar och de säger till mig att det finns inget problem. Vattnet har runnit av. Det spelar ingen roll att jag påpekar att det är 26 grader varmt och att solen ligger på balkongen, de är nöjda med sitt svar och går iväg. Idag har det regnat en del och mitt golv är ganska fullt med vatten. Men, men vad vet en novis som jag?
Mamma får en salva som är antiinflamatorisk och efter tre timmar får vi åka hem. Då får jag ett telefonsamtal som är riktigt sorgligt. Någon jag känner har fått cancer, elakartad. Hela världen snurrar runt och jag minns precis när jag fick ett sånt besked sist. Man funderar på hur man ska stötta, finnas till hands, vad kan man göra, vad ska man säga? Plötsligt känns mina problem enkla medan november blev ännu mörkare, kallare och jobbigare.
1 kommentar:
Ja kära Anna-Lena, ibland är livet så jäkla tufft och taskigt. Varför behövs sådana snytingar för att man/vi ska förstå att andra så kallade problem kan vara riktigt fnuttiga.
Kram!!!
Skicka en kommentar