Helg v 45

Efter fredagens jäkt har helgen faktiskt varit lugn. Idag sov jag till 10.45!! När hände det senast? I går var det kulturnatten nere på stadsbiblioteket och jag styrde mina steg dit tillsammans med Maria. För henne var det första gången hon besökte detta evenemang men jag har ju varit med förr så jag sa att nu får vi dricka vin på biblioteket och lyssna på härligt musik samtidigt. Oj vad jag bedrog mig. Ingen alkohol i år! Nehe men mycket musik och dans var det. Maria och jag fick i oss lite gott att dricka ändå, vi gick på en närbelagen bar. Klockan 21.00 var vi på gospelkonsert i Sankta Ragnhilds kyrka. Så häftigt! All Saints underhöll och vi fick både sjunga och dansa med. Träffade flera f.d. elever och det är så kul att se dem.


I dag var jag med om en märklig upplevelse. Inser att jag ibland reagerar helt ogenomtänkt och, till och med för mig själv, fullständigt absurt! Är på väg till mamma, för att åka till kyrkogården och tända ett ljus till papp. Kör då bakom en bil som framförs på ett något okontrollerat sätt. Föraren kör en sekunden i ca 30km/h för att nästa köra i 70km/h och sedan tillbaka i 30. Föraren åker nära trottoaren en bit och sedan ut mot mittlinjen. Jag funderar på om han är onykter och redan här känns det obehagligt. Vid Birkakorset hamnar vi bredvid varandra då han, som jag nu ser att det är, ska mot stan och jag mot Brunnsäng. Jag tittar på honom och han sträcker då upp armen mot det kors han har hängandes på backspegeln. Tar tag i korset och börjar be, ser ut som han rabblar en ramsa. Efter en stund gör han korstecken och då ser jag att han gråter och ser otroligt nervös ut. Han flackar med blicken och verkar inte riktigt närvarande. Han plockar upp en mobiltelefon från innerfickan och tittar en stund på den. Sedan gör han korstecken igen och trycker sedan på mobilen! Vet ni vad jag hann tänka då? Jag ska säga att jag började hyperventiler och blev alldeles skakis för jag trodde att han skulle spränga sin bil i bitar och att trycket på mobilen var själva utlösningen till sprängladdningen! Jag blev alldeles kallsvettig och insåg att då skulle min bil också sprängas i bitar.


Det blev grönt och han körde iväg mot stan och jag bara satt där. Bilen bakom började tuta och då kom jag iväg. Hur i hela friden kunde jag tolka allt på detta sätt? Är jag helt rubbad? Han hade antagligen bara varit med om något otroligt sorgligt och jag ser en självmordsbombare! Nej nu måste jag skärpa till mig men ibland hinner man inte styra över sina tankar och framför allt inte över sina rädslor. Jag hade dock ingen aning om att jag var rädd för självmordsbombare. Det är ju inte så vanligt i Sverige så varför skulle jag gå omkring och vara rädd för det?

Dagen avslutades dock på en trevlig bokträff. Trevlig, kloka och driftiga kvinnor! Vi ses ungefär var annan månad och det är väldigt givande.

Nu ny vecka och nya tag!