Ja idag hälsade vi på släkten. Mammas lillasyster B fyllde 75 år. Det var kusiner och mostrar på plats, men tyvärr så förstod nog aldrig födelsedagsbarnet vad som pågick. Hon är väldigt borta, om man får säga så. Moster B lever i sin egen lilla värld men hon delar inte vår. Hennes man sliter hårt för att få livet att gå runt något så när som vanligt och deras dotter, min kusin G, har det nog rätt tufft också. Moster B var alltid den glada mostern som skrattade mycket och aldrig gnällde. Hur kunde det bli så här?
Min egen lilla mamma grät och så: -Hon är ju min lillasyster. Jag minns vad jag gjorde för 75 år sedan när hon föddes. Jag var i Gnesta och jobbade som piga. Jag fick ett meddelande att jag skulle ta mig hem och jag cyklade ner till bussen som skulle åka till Nyköping.
Sedan grät hon lite till åt eländet, men vad ska man göra? En människospillra, långt ifrån sitt forna jag. Hon är dock den som lider minst, om det nu kan vara någon tröst.
Det var dock som vanligt trevligt att träffa sina kusiner. Kusin K sa: -Jag är ju bara 10 år yngre än B. Det gör mig orolig. Kusin K har nyss gått i pension och jag frågade:-Vad gör du hela dagarna? K skrattade och sa: -Jag vet inte men tiden tyckts aldrig räcka till.
En dag med tankar om livet. Hur blir det när man blir äldre? Kommer man att vara nöjd med sitt liv? Nej nu blir det för djupt. Back to reality! I morgon blir det landet igen. Denna gång med Malin!
1 kommentar:
Ja Herre Gud, vad säger man. Jo, att det gäler att ta tillvara på stunderna. Och som du säger, B mår nog inte så dåligt som de anhöriga. Det blir ju så när personligheten försvinner och skalet är detsamma som tidigare. Som anhörig hänger man liksom inte med.
Gråta javisst, men man måste också tillåta sig att skratta åt eländet, för det kan uppstå så många dråpligheter.
Så talar jag av mångårig erfarenhet.
Ha det så gott i stugan!
Skicka en kommentar