Ett år senare

I dag är det ett år sedan lilla Norba berövades sitt liv. Jag minns den dagen väldigt tydligt, eller dagen efter förstås, men det var ju en lördag. Rektorn ringde på morgonen och berättade vad som hänt och jag blev så förvirrad att jag inte visste vem Norba var. Tog fram skolkatalogen och jo visst visste jag....men kunde jag förstå?

Vem ringer man och pratar med om alla tankar som exploderar i ens huvud? Jag ringde en kollega men förstod redan när hon svarade att hon inget visste, hon lät så glad. Jag bestämde mig för att inget säga då rektorn sagt att han skulle ringa runt till alla. En stund senare ringer Aftonbladet! Undrar om jag har några kommentarer till det inträffade, nej det har jag inte! Jävla hyenor! Strax efter ringer kollegan och undrar försynt om jag vet varför Aftonbladet ringt och pratat in på hennes svarare? Då berättade jag. Vi grät tillsammans och bestämde att vi skulle ses dagen efter. Sedan samlades vi några stycken och gick till mordplatsen för att tända ljus och lägga ner blommor. Träffade flera klasskamrater och stämningen var fruktansvärd, men det kändes skönt att vara på plats och kunna krama om alla som var så ofantligt ledsna.

Nu har det gått ett år som för de anhöriga måste ha varit fruktansvärt tufft. Tänker på Norba och hennes familj idag och ska tända ett ljus till kvällen.

SAKNAD

Så liten plats en människa tar på jorden

Mindre än ett träd i skogen

Så stort tomrum hon lämnar efter sig

En hel värld kan inte fylla det

Så litet ett människas hjärta är

Inte större än en fågel

Rymmer ändå hela världen och tomma rymder

Större än hela världen ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång
Skriven av Ingrid Arvidsson, Livstecken 1964