Oro

Har fått besked om att jag har cellförändringar som är allvarliga. Hur ska man reagera då? Finns det ett facit på hur orolig eller ledsen man ska bli?

Läkaren lät bestämd men lugn när han sa: Du har inte cancer men de cellförändringar vi hittat kan leda till cancer om vi inte gör nåt!

Gör nåt! Nu direkt! Gärna igår!

Det blir operation innan jul och lika bra är väl det. Vill tack min skyddsängel för att jag mådde så dåligt i oktober att jag faktiskt släpade mig iväg till gyn och tog prover. Annars hade jag inte varit kallad på provtagning förrän till sommaren. Hur hade utgångsläget varit då?

Jag har pratat med barnen och försökt vara lugn och trygg. Vet inte hur de känner men fick ett sms av minstingen efter vårt samtal:

Nu kan man ju bara avvakta och se vad som händer efter operationen. Blir ju inte bättre av att man deppar men visst känner jag en oro. Kroppen faller i bitar, kan det vara åldern? 

November 2012

Oj vilken månad det har varit! Upp och ner, högt och lågt, tråkigheter och roligheter och en annan massa strunt!

Det har varit en tuff tid på jobbet. Vi ska ju tyvärr läggas ner till sommaren och det har ju gjort att många på skolan, inklusive jag själv, känner en stor oro inför vad som komma skall. Var ska man jobba i höst, vilka måste gå, vem får man följas åt med osv. Detta och väldigt mycket att göra gjorde att jag till slut blev sjuk. En fredag eftermiddag blev jag helt plötsligt väldigt yr i huvudet och kände mig helt slut. Jag kunde knappt prata och var så trött att jag inte orkade hålla upp ögonen. Jag fick för mig att det var en stroke jag fått så jag blev otroligt rädd och ledsen. Blev skjutsad till akuten och där visade det sig att mina värden var bra och efter ett par timmar fick jag åka hem igen men med en veckas sjukskrivning.

Några dagar efter detta fick jag ett brev från sjukhuset som sa att mitt senaste cellprov inte var så bra. Ny tid för ny provtagning var bokad och jag kände en oro komma krypande. Vad är det för fel nu då? Var iväg och lämnade nya prover och den 7 december får jag min dom. Tack och lov har jag ju just varit iväg på mitt livs resa så jag har inte hunnit oroa mig för vilket besked som kommer den 7:e.

Över till resan! Jag har varit i KINA!!! Beijing/Peking närmare bestämt. Sex helt fantastiska och intensiva dagar. Vi var ett gäng på 16 personer som drog iväg den 23/11. Allt var välordnat och under hela resan har man knappt behövt tänkt själv för vi har haft en svenska reseledare (hon som ordnat resan) en kinesisk guide och en egen buss med chaufför.  Man bara följde strömmen och det enda man behövde komma ihåg var de olika tiderna som gällde för dagen. Det har varit en helt otrolig resa med många minnen, nya vänner, nya smakupplevelser och ett nytt intresse för Asien. Här kommer ett axplock av bilder.

                                                                                     Himmelska fridens torg

                                                                                           Himmelens tempel

                                                                         Solen sken men det var nästan alltid ett dis framför

                                                                         Anna-Zara, Maggan och Ulla på jordens medelpunkt

                                                                                Första porten in till den förbjudna staden

                                        Vi går över en av broarna som alla har en speciell innebörd. Tror vi valde bron för intelligens

                                                                         Alla byggnader är otroligt utsmyckade som tex alla tak

                                                                          Vi åt lunch hemma hos herr och fru Li i hutongerna

                                                                                          På kinesiska muren

                                                                                            Igelstaviken at the Great Wall!

                                                                                                 Fågelboet

                                                                                                  Jul utanför hotellet

Drömliv

Har precis börjat läsa en bok som heter Drömliv, Lycklig på riktigt av Kajsa Ingemansson & Karin Nordlander. Om man läser på baksidan så står det att boken handlar om att låta livet bli så mycket mer. Mer än den tillvaro vi har som till vardags ofta upplevs, av oss själva, som torftig och begränsad!

Den är intressant, vill jag lova, och igenkänningsfaktorn är stor. Vad är egentligen lycka? Förväxlar vi lycka med eufori? Är den som har en penthouselägenhet, vacker man och massor av pengar, lycklig?

I ett avsnitt tar författarna upp att vi har svårt att känna tacksamhet. Vi är så vana att leva i ett samhälle som "fokuserar på brister, på det som inte finns, på det som inte är bra.(s. 29) I tex nyheter får vi aldrig veta hur många flygplan som varje dygn landar utan minsta problem utan vi hör enbart nåt om flyplan om de störtar eller kapas. Eller hur ofta skrivs det om att miljontals människor ätit en god middag utan att bli matförgiftade? Nej nyhetsvärdet ligger i det ovanliga, det negativa och det som gått snett. Vi måste träna oss på att se våra liv ur ett nytt perspektiv menar författarna. Att kunna fokusera på det vi har. Den där spontana glädjen som man känner ibland den ska man bevara för den är en av byggstenarna i ett lyckligt liv!

Så nu ska jag fokusera och läsa vidare så får vi se vart det slutar!

Avsluta sommaren 2012

Är på landet och städar bort sommaren och plockar in allt inför vintern. Sommaren 2012 var ingen hit! Kall, regnig och blåsig. Trots det har jag varit mycket på landet, mycket alldeles ensam och det har varit så härligt! Jag är egentligen en väldigt social person som älskar att hänga med på olika saker, att resa och att umgås men ibland behöver jag få tid till reflektion. Tid att fundera över mitt liv, åren som varit och åren framåt. Vilka val jag gjort och komma till freds med alla de valen, även de som nu i efterhand verkar tokiga! Gjort är gjort men ibland måste man ändå få gräma sig lite.

Nu sitter jag ute på landet och njuter av tystnaden! Det blåser en svag bris i trädkronorna och fåglarna kvittrar lite tyst i bakgrunden. Underbart! Ett flygplan flyger förbi och jag känner en längtan efter att ge mig ut i världen igen. Ska ju snart åka till Peking och det blir ett riktigt äventyr!

Släkten

För två helger sedan hade jag besök av min kusin Roland och hans fru Maria. Det var så kul för vi ses allt för sällan. Roland ska säga faster till min mamma. Hans pappa Mojje (egentligen Maurits) var min mammas lillebror! Roland är väldigt lång, precis som sin far. Bilden på Mojje och min mamma är tagen någonstans runt 1950-55!

Fegis?

Jag började ju rida under våren efter ett uppehåll på ca 28 år! Varannan måndag, 17.30-19.00, har jag och två till kvinnor kämpat på i manegen med en fantastiskt ridlärare! Det har varit helt underbart att återerövra den kunskap som satt långt bak i kroppen någonstans!

Jag blev uppringd i lördags av ridklubben och de undrade om jag ville rida varje måndag i höst? Nä, sa jag för jag tycker att det räcker med varannan vecka. Jaha, sa dem men vi har också ändrat tiden och utökat antalet deltagare i gruppen. Nu ska du rida 19.15-20.30 istället.

Jag kände direkt att detta inte kändes bra. Alldeles för sent på kvällen och flera nya ryttare. Jag känner mig fortfarande rätt osäker i sadeln och det har känts så tryggt att vi bara varit tre. Dessutom om jag bara vill rida varannan vecka och de övriga varje vecka, så blir ju de mycket bättre än mig!

Hela eftermiddagen har jag haft ont i magen. Har känt att det hängde ihop med lunchen och den stress jag åt under. Funderade på om jag skulle strunta i ridningen men jag åkte ut till stallet till 19.15. Där möts jag av de andra ryttarna och en ny ridlärare! Magsmärtorna ökar och jag bestämmer mig för att bara titta på när de andra rider.

Nu efteråt funderar jag på om det magonda kom av att jag var nervös över alla nymodigheter på ridningen? Att jag fegade ur? Spelar tydligen ingen roll om man är 50 eller 15, nervositet kan komma över en snabbt. Dessutom ska man komma ihåg att om jag, snart 50, tycker att det är oroande med rubbade cirklar, vad tycker inte då en gymnasieelev? Det tål att tänkas på!

Nu måste jag bestämma mig för hur jag ska göra! Antingen fortsätter jag med att rida och då kan jag ju inte bli nervös inför varje gång eller så lägger jag av!

Att vara mamma åt sin mamma

Maj Fant har skrivit en bok som heter just: Att bli mamma till sin mamma och den handlar om det som inträffar när ens mamma blir dement och inte klarar sig själv och hur påverkad man som barn blir av detta.

Min mamma är inte direkt dement, även om hon mer och mer glömmer bort småsaker såsom vilken tid jag ska komma och hämta henne och vilket av barnbarnen som fyller år osv. Men ibland är det ändå tufft att vara dotter till en mamma på 90 år. Det tuffaste är nog att se att hon inte riktigt orkar, att hon inte riktigt hänger med i diskussionerna och att hon liksom stängs ute. Jag vill ju att hon ska vara med, vara en del men det fungerar inte längre på samma sätt. Jag tar med henne på olika saker men hon blir mest irriterad på mig för att hon inte hör vad jag säger, inte hör vad andra säger och över att ingen vill prata med henne. Hon blir sur för att hon påstår att jag aldrig berättar något för henne trots att jag dagen innan kan ha berättat något. När jag säger att det har jag redan berättat snäser hon och blir sur. Det är tufft att vara till lags men jag inser ju att det inte är någon idé att bråka för det kommer inte att hjälpa. Nästa gång vi ses kommer hon ändå att ha glömt både bråket och skälet till vår osämja.

Igår var vi på kyrkogården och planterade lite höstastrar. Jag såg då att mamma hade målat naglarna i en svagt aprikos färg. -Vad fint, har du målat naglarna, sa jag. Hon tittade på mig och svarade: Ja det var ju grillfest på servicehuset förra veckan och då måste man ju vara snygg! Jag blev så glad över hennes vilja att, trots sina 90 år, vara fin. Åh gud vad jag älskar denna lilla gumma och jag önskar så att hon vore minst 10 år yngre för jag vill ha henne kvar ett bra tag till och dessutom vill jag inte att hon ska försämras. Hon har ju alltid funnits där och vad gör man den dagen hon inte gör det?