Nobeldagen!

Bild: Gunilla LL

Oj vad det hinner hända mycket på en vecka. Förra fredagen var det ju begravning. På lördagkvällen var jag konferencier i Turinge kyrka för en gala som två elever hade ordnat. Alla intäkter gick till Hjärt-lungfonden. Det var fullsatt i kyrkan och publiken fick lyssna på sång och musik som framfördes av Göran Wiklund, Madeleine Lewerth, Linnea Eriksson, Anna Norin och gruppen Aldiureep.

Bild: Gunilla LL

Jag tror att alla var nöjda och att jag gjorde en godkänd insats och allra nöjdast var nog familjen Ljung-Lönnquist som gick hem med både andra och tredje pris i lotteriet! Grattis får man väl säga!

I måndags var vi några från personalen som var i Stockholm och spelade boule. Vad trevligt vi hade! Mitt lag förlorade två rundor men vann den sista!

I tisdags hade vi deltävling 2 i vår studentkamp. Det innebär Pepparkaksbakstävling och i år var temat för baket "Året 2010 möter julen - en positiv händelse som skett under året" Varje år när det ska bakas tänker jag: Det kommer aldrig att fungera för alla sex klasser, några kommer att bli osams, några kommer att ha sönder sitt hus.......

Varje år så lyckas alla klasser att både hålla sams och hålla ihop sitt bygge. Jag är alltid lika imponerar. Det är en riktigt kul eftermiddag. Jag kan sammanfatta baket med: Fyra bröllop, en gruva och ett fotbolls VM!

Idag har alla klasser haft Nobeltema. Det bjöds på Nobellunch och sedan fick eleverna lära sig mer om Nobel och om årets pristagare. Sedan var det Nobelmingel med chips och dricka. Många var finklädda, både personal och elever och jag tror att finast var min kollega GSa. När hon kom nerför trappan från lärarrummet började eleverna applådera!!! Många killar hade kavaj och tänk vad kläderna kan göra skillnad.

Nu är det Nobelmiddag på Svt och jag spanar in de vackra folket. Min "kompis" Madde är dock inte med i kväll, va synd! Det är kallt och snö utanför mitt fönster och jag undrar om vi får en vit julafton. Jag hoppas det för det är så vackert ute just nu. Som här på kvällspromenad med hunden vid kanalen.

En fredag i början av december

Att delta på en begravning av en 17-årig flicka är tungt.

Att se hennes förtvivlade familj är tungt.

Att höra hennes unga vänner gråta högt är tungt.

Idag har jag, tillsammans med säkert över 200 andra, haft en jobbig eftermiddag. Helenas begravning var otroligt vacker men också otroligt sorglig. Jag tror att jag grät under hela ceremonin och den pågick i ca en och en halv timme. Prästen läste upp ett tal av Helenas mamma och då värkte det i hela kroppen. Sedan spelades Green days Time of your life.
http://www.youtube.com/watch?v=IR6uz_VTCUo

Alla gymnaster hade sin SGSF- jacka på sig och ett vitt band i håret. De gick fram till kistan tillsammans och det kändes som en väldigt fin gest. Efteråt var det kaffe men jag följde inte med. Tog en sväng på stan för att rensa huvudet lite och sedan åkte jag hem.

Jag har just tittat på Skavlan, ett av mina favoritprogram. I studion var bland annat en föredetta hemlös. Han berättade om sitt liv och trots att han haft det tufft genom hela livet kunde han ändå se att andra kunde ha det värre. Han tog som exempel någon som just blivit lämnad av sin respektive och som då hamnat i en depression och som följd av detta blir av med jobbet. Han ansåg att den personen hade det värre än vad han själv har haft det. Han verkade så genomgod och ödmjuk. Tänk om flera av oss kunde vara så.

Sedan har jag läst i tidningen att det nya är........ Rynkor!!! Nu ska man inte se alldeles slät ut för det ger ett intryck av att man som person är oerfaren. Nej nu ska man se ut som en person som levt sitt liv och fått erfarenhet och det visar man genom sina rynkor!!! No more botox!!! Det tackar vi för! Vi får se ut precis som vi är, vilken lättnad!

I morgon ska jag vara konferencier i Turinge kyrka. Det är två elever som har anordnat en konsert där alla intäkter går till hjärt-lungfonden. Bland artisterna ses Göran Wiklund och Madeleine Lewerth. Det ska bli spännande och jag är lite nervös. Tänk om jag svär? Jag gör ju det rätt ofta tyvärr. Det liksom bara flyger ut en liten svordom då och då utan att jag märker det. Men i morgon måste jag skärpa till mig. Wish me luck!

Första advent

Tänd ett ljus och låt det brinna........

Första advent och livet rusar fram som ett skenande tåg. Hur ska man hinna med? Hinna med att njuta av december, hinna köpa julklappar, hinna rätta alla NP, hinna göra vårens schema, hinna umgås med nära och kära, hinna träna, hinna göra julgodis, hinna vara konferencier, osv osv. Det är mycket nu men det är ju faktiskt ganska kul.

I veckan som gick var det gymnasiemässa i Älvsjö. Jag var där under lördagen och det var roligt. Jag tycker att det är så kul att kolla på folk och här har man ju världens tillfälle. Att spana in eventuella blivande elever och deras föräldrar. Att se på en 15-åring hur pinsam han tycker mamma är när hon ställer sååå korkade frågor. Att se hur olika en förälder och en ung dam tänker, hur olika frågor de ställer, det är spännande.

I dag har jag haft familjen Spets på adventkaffe. Familjen Spets är ju Martins tjej Elins familj och förra året bjöd jag över dem på adventskaffe för att få träffa hennes föräldrar. De visade sig vara mycket trevliga så i år gjorde jag om samma sak och nu måste man väl ändå anse att det är en tradition så det är bara att fortsätta. Vi diskuterade körkort och övningskörning. Jag berättade att Malin varit på handledarkurs i går så att hon och jag kan börja övningsköra. Hon berättade att hon under lördagskvällen tränat på att bromsa, gasa och koppla ur.
-Hur då? sa jag. Du har ju ingen bil.
-Nej jag övade med fötterna under soffbordet, sa hon. Det gick jättebra och jag känner på mig att jag kommer att bli en otroligt bra förare!
Haha så typiskt Malin!

I natt var jag fyllechaffis åt min yngsta dotter. Hon ringde vid 00.40 och sa att jag måste komma ner på stan och hämta henne.
-Varför då? sa jag, ni skulle ju ta taxi du, Nathalie och Lizzi.
-Jag har blivit utkastad från The Strip, sa hon. Jag är för full.

Jaha då är det bara att kliva upp och dra iväg. Fick med mig tre tjejer hem och när jag vaknade i morse hade dessa tre tjejer utökats med en kille också. Vet inte hur detta hade gått till men jag är glad att hon ringer när hon känner att livet är lite utanför hennes kontroll. Vill ju ha hem henne hel.

I veckan som kommer är det öppet hus på skolan. Det brukar också vara roligt. Men på fredag blir det tufft. Då ska lilla söta Helena begravas och jag vet att det kommer att bli tungt. Tjejerna från gymnastiken ska ha på sig sina träningsoverallsjackor och de ska defilera runt kistan. Jag har bestämt mig för att vara med ifall någon behöver lite extra stöd.

Det strålar en stjärna förunderligt blid...

Skyddsänglar

Ibland tror jag att vi människor har en skyddsängel. Min son har i alla fall en och den stackars ängeln har fått jobba hårt under 20 år och jag hoppas att ängeln orkar fortsätta jobba hårt för det verkar man behöva göra om man ska vakta på Martin Hed. När Martin var 7 veckor gammal lyckades han rulla ur en dubbelsäng och slå huvudet i golvet. Redan då borde jag ha förstått att så här kommer det att fortsätta. Han har:

satt en stor karamell i halsen så vi fick lov att åka till akuten

klivit i ett jordgetingbo och fått 12 stick i ansiktet (kan säga att halva ansiktet svälde upp som en ballong)

satt sig naken i ett brännässlesnår

fått en berberisbusketagg i foten som blev kvar där i två veckor

skurit ett hål under hakan efter att åkt rutschbana

ramlat av en stol rakt in i ett element och fått ett stort jack i huvudet

ramlat rakt in i ett skåp och fått ett stort jack i huvudet

ramlat i vattnet mitt i vintern och så när frysit ihjäl

ramlat ner från en klätterställning och fått hjärnskakning

ramlat från ett tak och brutit handleden

hoppat från en brygga och fått en kotkompression i ryggraden

brutit långfingret vid basketmatch

cyklat in i en mindre lastbil och slagit ut två tänder och skadat ansiktet

brutit två tår (har glömt hur)

brutit tummen vid brottning med kompis

fått svavelsyra i ögat

Jag har säkert glömt någon liten skada men ni förstår ju att denna skyddsängel har det tufft och borde få en extra hög löneförhöjning. Den sista skadan skedde denna vecka och det kunde gått riktigt illa men som tur var ringde grabbarna sjukvårdupplysningen som snabbt förstod att detta var allvarligt. Puh! Kan informera att det inte är lätt att vara mamma till en så livlig son. Man har alltid hjärtat i halsgropen! Vi borde ha klippkort på akuten för där har vi varit några gånger. Sytt, gipsat, tejpat, röntgat osv. Men sonen har även varit en ständig källa till glädje och det är väl tur för annars hade vi aldrig stått ut! Haha!

50-årskalas!

Min kusin Gunilla har fyllt 50 år idag och jag och min mamma har varit i Jönåker och hälsat på. Det var mycket folk och vi blev bjudna på god mat och gott fika. Jag funderade en liten stund på att hålla ett tal för att berätta vad Gunilla betytt för mig, men det blev liksom aldrig något bra tillfälle så jag skriver lite om mina tankar här i stället.

Gunilla är nästan exakt två år äldre än mig och vi umgicks mycket när vi var små. Gunilla bodde då i Nyköping så det var en bit att åka men under loven brukade vi bo hos varandra några dagar. Eftersom vi är yngst i kusinskaran var det alltid vi som lekte på släktträffarna. Gunilla var allt det som jag ville vara. Hon visste alltid mer än mig och hon var coolare än mig. (kan ju ha berott på att hon var äldre...) Gunilla gillade att pyssla och varje gång jag hade varit hemma hos henne fick mamma lov att köpa olika pysselböcker, pyssellådor och dyligt till mig. Men jag gillar ju inte att pyssla så det blev liksom aldrig något av mina grejer. Aldrig så fina saker som Gunilla hade.

Gunilla hade, under en period, ett lekrum på vinden. Det var en råvind så man fick lov att klättra på en stege dit upp. Gud vad avundsjuk jag var! Vi bodde ju i lägenhet och där fanns minsann ingen råvind. Pappa fick röja ur ett överskåp och fixa en stege så jag kunde klättra upp till överskåpet och sätta mig!

Vi åkte ofta på semester ihop. Vi hade husvagn och fick bara köra i 70 km/h. Gunillas familj hade tält och de kunde blåsa på i minst 100 km/h så de kom alltid först till alla campingplatser. Åh vad jag ville bo i tält! Jag minns tydligt ett års semester. Gunilla hade med sig en liten gul trähund som hon drog i ett koppel. Jag tjatade då till mig en egen trähund. Den såg ut som en tax och den var röd. Sedan lekte vi med våra hundar vart vi än kom. Gunilla var nästan lite för gammal för att leka med dessa hundar men hon kunde ju skylla på mig. På en campingplats gick vi iväg med våra hundar och kom fram till en lekplats. Här fanns det en snurrleksak, ni vet som en karusell som man själv sparkar upp farten på. Vi snurrade glatt på karusellen och pratade med våra hundar. Helt plötsligt dyker det upp tre killar i Gunillas ålder.

-Sätt dig på hunden, väste Gunilla i mitt öra. Jag gjorde som jag blev tillsagd men förstod inte riktigt varför. Vi fortsatte snurra och killarna satte sig på var sin gunga och kollade på oss. Jag började må illa och sa till Gunilla att jag ville stanna och gå av. Gunilla insåg ju att killarna då skulle se våra hundar som nu helt plötsligt var jättetöntiga. Hon kom dock på en idé.

-När vi snurrar förbi diket slänger vi ner hundarna där, sa hon. Nästa varv slängde Gunilla ner sin hund i diket utan att killarna såg.

-Nu är det din tur, sa hon sen. Diket kom och jag slängde iväg min röda tax. Inte hamnade den i diket inte. Kopplet hade trasslat in sig i min fot så hunden började åka efter karusellen. Killarna började garva och reste sig och gick. Gissa om min kära kusin Gunilla älskade mig då?

Ja tänk vad tiden går och trots alla år är Gunilla fortfarande en tjej som jag beundrar. Hon är just nu nominerad till årets kvinnliga företagare i region mellansverige (eller var det region öst?) och hon har tagit sig till finalen! Det ni! Och som vanligt blev hon först med att fylla jämnt! Jag kommer nog aldrig att komma ikapp!

Sorg

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer...

Just den här versen har jag skrivit förut i min blogg och nu har det hänt igen. En ung människa har gått bort. Alldeles för tidigt och jag ställer mig samma fråga som sist: Varför?

Då var det Norba som berövades sitt liv, nu är det Helena vars kropp inte orkade längre. Hur kan det vara så när man är 17 år? Alla SGSF-tjejer är förtvivlade och igår när vi alla träffades och Helenas mamma kom för att berätta vad som hänt trodde jag att mitt hjärta skulle brista. Det var så fruktnasvärt sorgligt och jag tror att vi alla blev så väl medvetna om livets skörhet. Det är tungt just nu.

Vila i frid lilla Helena!

Maya och Helena på Eurogym sommaren 2010

Brev

Idag har jag fått ett handskrivet brev med vacker handstil! När jag klämde på kuvertet kände jag något som liksom stack ut! Åh vad spännande!


Jag öppnade försiktigt och.......ut kikade Tifa!


Vilket fint tackkort! Tack Kajsa och Tifa! Jag blev jätteglad!