50-årskalas!

Min kusin Gunilla har fyllt 50 år idag och jag och min mamma har varit i Jönåker och hälsat på. Det var mycket folk och vi blev bjudna på god mat och gott fika. Jag funderade en liten stund på att hålla ett tal för att berätta vad Gunilla betytt för mig, men det blev liksom aldrig något bra tillfälle så jag skriver lite om mina tankar här i stället.

Gunilla är nästan exakt två år äldre än mig och vi umgicks mycket när vi var små. Gunilla bodde då i Nyköping så det var en bit att åka men under loven brukade vi bo hos varandra några dagar. Eftersom vi är yngst i kusinskaran var det alltid vi som lekte på släktträffarna. Gunilla var allt det som jag ville vara. Hon visste alltid mer än mig och hon var coolare än mig. (kan ju ha berott på att hon var äldre...) Gunilla gillade att pyssla och varje gång jag hade varit hemma hos henne fick mamma lov att köpa olika pysselböcker, pyssellådor och dyligt till mig. Men jag gillar ju inte att pyssla så det blev liksom aldrig något av mina grejer. Aldrig så fina saker som Gunilla hade.

Gunilla hade, under en period, ett lekrum på vinden. Det var en råvind så man fick lov att klättra på en stege dit upp. Gud vad avundsjuk jag var! Vi bodde ju i lägenhet och där fanns minsann ingen råvind. Pappa fick röja ur ett överskåp och fixa en stege så jag kunde klättra upp till överskåpet och sätta mig!

Vi åkte ofta på semester ihop. Vi hade husvagn och fick bara köra i 70 km/h. Gunillas familj hade tält och de kunde blåsa på i minst 100 km/h så de kom alltid först till alla campingplatser. Åh vad jag ville bo i tält! Jag minns tydligt ett års semester. Gunilla hade med sig en liten gul trähund som hon drog i ett koppel. Jag tjatade då till mig en egen trähund. Den såg ut som en tax och den var röd. Sedan lekte vi med våra hundar vart vi än kom. Gunilla var nästan lite för gammal för att leka med dessa hundar men hon kunde ju skylla på mig. På en campingplats gick vi iväg med våra hundar och kom fram till en lekplats. Här fanns det en snurrleksak, ni vet som en karusell som man själv sparkar upp farten på. Vi snurrade glatt på karusellen och pratade med våra hundar. Helt plötsligt dyker det upp tre killar i Gunillas ålder.

-Sätt dig på hunden, väste Gunilla i mitt öra. Jag gjorde som jag blev tillsagd men förstod inte riktigt varför. Vi fortsatte snurra och killarna satte sig på var sin gunga och kollade på oss. Jag började må illa och sa till Gunilla att jag ville stanna och gå av. Gunilla insåg ju att killarna då skulle se våra hundar som nu helt plötsligt var jättetöntiga. Hon kom dock på en idé.

-När vi snurrar förbi diket slänger vi ner hundarna där, sa hon. Nästa varv slängde Gunilla ner sin hund i diket utan att killarna såg.

-Nu är det din tur, sa hon sen. Diket kom och jag slängde iväg min röda tax. Inte hamnade den i diket inte. Kopplet hade trasslat in sig i min fot så hunden började åka efter karusellen. Killarna började garva och reste sig och gick. Gissa om min kära kusin Gunilla älskade mig då?

Ja tänk vad tiden går och trots alla år är Gunilla fortfarande en tjej som jag beundrar. Hon är just nu nominerad till årets kvinnliga företagare i region mellansverige (eller var det region öst?) och hon har tagit sig till finalen! Det ni! Och som vanligt blev hon först med att fylla jämnt! Jag kommer nog aldrig att komma ikapp!