I söndags berättade mamma att en ingift farbror till mig hade dött. Han var 85 år och hade varit sjuk en längre tid. Begravning den 22 januari. Han har varit gift med en syster till min pappa. Min pappa hade 11 syskon och nu är det bara två som är i livet. Flera av deras respektive har också gått bort så från att ha varit en stor familj är den nu reducerad till endast några få. Jag har väldigt många kusiner på min pappas sida men vi har dålig kontakt, tyvärr.
I dag ringde min mamma igen. Jag hörde direkt att hon var ledsen. Hennes syster Barbro hade dött under natten. Barbro är mammas yngsta syster, 75 år, och har det senaste åren drabbats av alzheimer. För några dagar sedan fick hon lunginflammation och det orkade hennes kropp inte med.
-Barbro har det nog bättre nu, sa mamma, men tänk nu är det bara jag kvar. Vi var ju sju syskon.
Hon var väldigt ledsen och funderade på hur ensam hon nu känner sig. En bror och en syster dog i unga år men de andra fyra har hon haft tät kontakt med. Hon pratade med sina systrar varje vecka. I somras dog hennes äldsta syster och nu den yngsta. Jag förstå att det känns tungt och att hon känner sig ensam kvar. Så nu blir det ännu en begravning.
Jag ljuger inte om jag säger att de senaste två åren har vi varit i Nyköping på ett tiotal begravningar. Man brukar ju säga: Inget ont som inte för nåt gott med sig, och jag har faktiskt återknutit kontakten med flera kusiner som jag inte träffat på väldigt många år.
Året kunde ju ha börjat lite ljusare om man fått önska, men nu kan det kanske bara bli bättre?
4 kommentarer:
Mmmm, jag känner igen den känsla du beskriver. Och orden din mamma säger..."nu är det bara jag kvar", de har jag hört många många gånger.
Pappa är dryga 91 och jag har varit tilsammans med honom på hans syskons begravningar. Det är tufft som fan! Senast var det hans fyra år äldre syster som lämnat oss.
Huvva ja!
Nu gäller det för er att göra högtiderna-dagarna vackra, och hedra de bortgånga....i minnet de lever precis som de var!
Kram!
Jadu..livet på gott o ont, sorg o glädje...arma din mor..minns min pappa hur han såg sin släkt o sina vänner försvinna en o en medan han levde kvar...han tyckte det var tungt...mormor överlevde fler av sina barn, arma människa..
Jag tänker att din mamma har tur som har du o dina ungar...när ni satt där vid fikabordet o "mummlade"...jag tror hon är väldigt glad att ha er när dessa sorger kommer ...mm
Usch. :( Tänker på dig/er.
Ja tänk de som överlever sina barn..hualigen. Mina barns gammelfarmor, Irma 98 år, har begravt två söner och har en son som fått en hjärnskada och inte längre förstår något. Hur tungt är inte det? Så vill man ju inte ha det. För mig är det mest sorgligt att mamma mår dåligt. Att hon blir kvar. De som dött var ändå gamla och sjuka men just hennes tankar och ensamhet är tung.
Skicka en kommentar