Efter några dagar på landet var det åter staden som gällde. Åkte en tur till Hölö för att städa lite med Malin. Sedan bestämde vi oss för att bada lite på hemvägen. Tog en tur till gamla Järnabadet. På den lilla stranden var det bara vi och ett kärlekspar. Vi åt vår medhavda lunch och kände oss rätt ivägen eftersom paret, utan att ta någon notis till oss, hånglade för fullt, När mannen, för det var ingen tonåring utan en man i typ 55-års åldern, började suga på hennes bara bröst reste vi oss och gick. Vi åkte till Näset istället och tog vårt dopp. Mitt första i år!
Sedan var det tvättstugan som gällde. Mellan maskinerna gick jag en sväng med hunden. Tog rundan förbi skolans amfiteater. Tänk att det bara är tre veckor mellan dessa två bilder. Nu är teatern ödsligt tom men det behöver den nog efter årets studentavslutning!
Jag har just läst ut en bok som heter Sista kulan sparar jag åt grannen. En verklighetsberättelse som griper tag i en med full kraft. Den handlar om krigen på Balkan, närmare bestämt kriget i Bosnien. Man har svårt att förstå vad som pågick så nära oss. Här i Europa för bara 18 år sedan. Maya föddes fyra dagar efter att kriget brutit ut så jag hade inte tid att fundera på det då och det känns så hemskt. Jag "missade" denna historiska händelse utan att reflektera. Hua!
Nu har jag dock fått en helt annan bild av kriget. Vilken författare, vilket språk, vilken konst att förmedla känslor och synintryck. I en scen av boken träffar huvudpersonen, som är en kvinna med två söner, åter sin äldsta son efter fyra månader. Han är soldat vid fronten och hon minns honom som en liten kille. Så här står det om mötet:
...jag hörde hans hårda militärkängor komma närmare och närmare dörren. Hjärtat i mig stannade. När dörren öppnades såg jag den stora siluetten av en man i öppningen med ett gevär skjutklart i händerna. Jag kunde inte se hans ansikte för ljuset kring den mörka siluetten förblindade mig. Jag reste mig upp och kisade mot ansiktet under hjälmen som jag inte kunde känna igen, fast jag visste att den mannen var min lille Alexander, fast han borde vara tio centimeter kortare än jag. Men då såg jag hur geväret bara gled ur hans händer och brakade mot golvet och hans armar sträcktes mot mig och lyfte upp mig i luften och han snurrade runt mig i armarna och han skrek medan han bar mig över rummet och jag grät högt, jag vrålade. (sid 220)
Då började jag gråta. Det var så otroligt vackert samtidigt som det var så sorgligt. Hon hade letat och letat efter honom och jag kunde bara tänka mig in i hennes situation och att det var min "lille" son som jag letade efter och till slut hittade. Det är när jag läser böcker som denna som jag ännu en gång inser hur bra jag har det.
Nu blir det nog en deckare. Tror det blir Höstoffer av Mons Kallentoft. Behöver en påhittad mordhistoria efter denna verklighetsskildring.
Lunch, Premieutdelning, Studenttåget, Amfiteatern, Flakåkning, hejande med vår banderoll!
