Att klippa av sig håret är ju en rätt ångestladdad handling. Jag har funderat länge. Mitt hår har varit mycket slitet och jag har mest haft det uppsatt i en tofs. Men förra veckan bestämde jag mig för att nu fick det vara nog; av med det slitna håret på vinst eller förlust. Beställde tid hos min frissa och i onsdags var det dags. -Gör som du vill men jag vill ha kvar luggen, sa jag. Resultatet blev riktigt bra och jag är mer än nöjd.
Förra året på studenten såg jag ut så här och så har jag sett ut det senaste året:
Nu för tiden ser jag ut så här:
Jag har fått så otroligt mycket beröm. Familjen, arbetskamrater, grannar och elever har varit mycket positiva till min nya stil. -Förut var du mer flickaktig men nu ser du ut som en kvinna, sa en kollega. -Snyggt du ser ut som Amelia Adamo, sa en annan. Viktoria Beckham var en annan likhet fick jag höra.
Man blir ju väldigt glad av all positiv uppmärksamhet som man får och det som har gjort mig mest glad är alla elever som sagt så snälla saker. Att de kommer fram och säger: -Åh har du klippt dig, va fint! När tuffa fotbolls killar säger: -Anna-Lena vad snygg du är! Eller nån cool tjej utbrister: -Vad tuff du blev!
Då blir man lycklig!
Ja nu kan jag leva upp till min yrkesroll och min ålder. No more ponytale!
1 kommentar:
Yes, du är värd all cred!
Skitsnyggt!
Men det viktigaste av allt - det inre är oförändrat och det är väl en jäkla tur!
Skicka en kommentar